Som antytts bestod klubbens aktiva golfspelare till en början av endast två personer, Järneström och Colfach. Allteftersom träningsfält och några hål färdigställdes utökades antalet spelande och då 6 hål färdigställts och den 1:a golftävlingen med 3×6 hål ägde rum, fanns ca 40-talet medlemmar. Inträdesavgift plus 1:årsavgift var 100 kr men ökades så småningom och kom i slutet av 60-talet att uppgå till 500 kr per år.

Instruktion och golfträning sköttes från början genom besök från Kalmar Golfklubbs heltidsanställde tränare, Jonny Andersson, sedermera svenska landslagets ordinarie tränare,som besökte klubben 1½ dag i veckan. Ingen ersättning utgick till honom utan han fick nöja sig med den lektionsavgift han erhöll av sina elever. Sedermera anställdes dels en golfspelande brandman från Malmö och två engelska tränare. Ingen av dessa betalades av klubben utan de fick nöja sig med lektionsarvoden plus intäkter från försäljning av golfklubbor och annan utrustning, som för övrigt vid den här tiden och långt in på 1970-talet var förbehållna golftränare och över huvud taget icke fick tillhandahållas i allmänna affärer.

Inkomsterna var på grund av det begränsade medlemsantalet icke särskilt imponerande och de tre första tränarna stannade endast en säsong innan de sökte sig till större klubbar.

Klubbens första och mer permanenta tränare blev walesaren Ernie Southcott, en tystlåten och timid man, som kom från Visby Golfklubb med irländsk hustru och fyra minderåriga barn!

Southcott fick icke heller någon lön från klubben utan fick klara sig på intäkter från lektioner och försäljning av golfartiklar.

Tyvärr visade sig den sista avdelningen av hans verksamhet problematisk, eftersom han från vistelsen på Gotland hade ådragit sig obetalda skulder till samtliga golfgrossister, så att de dragit in hans kredit.

Southcott blev snabbt omtyckt bland medlemmarna, men fick stora svårigheter att försörja den stora familjen. Försäljningsverksamheten, ”shopen”, ordnades därför så att Järneström fick genomföra inköp av klubbor o d, genom att själv besöka de tre dominerande grossisterna och köpte upp, ofta till kraftigt nedsatta priser, artiklar från tidigare säsong, som sedan fick ingå i ”shopen”, som skulle omhänderhavas av Southcott med redovisningsskyldighet vid varje års slut, en skyldighet som ofta blev honom övermäktig. Southcott´s irländska fru drygade för sin del ut familjeinkomsten med att sköta en viss begränsad servering i klubbhuset.

Southcott stannade 5-6 år hos oss och fick sedan arbete som pro i Karlshamn och en 18-hålsbana med en betydligt större klubb. Hans fyra barn skaffade sig alla god utbildning i Sverige och den enda sonen blev t o m läkare och forskare inom ett medicinskt område. Southcott´s efterträdare kom i väsentlig utsträckning att bestå av s k amatörtränare, rekryterade bland klubbens bättre spelare.

Banans dagliga skötsel ombesörjdes av folk på orten och genomgående av en enda ”anställd”, som fick sköta såväl den länge primitiva maskinparken som klippning av fairway, ruffar och greener. Arvodet varierade med ett engångsbelopp mellan 8-10 000 kr per år fram till mitten av 1970-talet och var ett s k entreprenadavtal. Denna för klubben gynnsamma ordning upphörde dock när en ny golfspelande skattechef kom till orten och började tala om arbetsgivaravgifter och andra obehagligheter.

Man frågar sig kanske hur en person kunde sköta hela golfbanan, som genomgående höll god klass. Men det gick, inte minst med hjälp av avsevärda fysiska insatser av klubbens medlemmar, speciellt under den växtrikaste delen av säsongen, då många av medlemmarna ådrog sig tillfälliga ryggskott under ovant arbete i form av röjning och klippning i diken och ruffar.

Banchef under de första 14 åren var klubbens sekreterare, Erik Järneström, som förutom inköp av det materiel till skötseln av banan, även , i samråd med banskötaren, fick lära sig hur man skulle sköta och icke skulle sköta, en golfbanas, greener och fairways under olika väderförhållanden.

Det lär ha ryktats bland banans klienter att advokat Järneström under sommarmånaderna var praktiskt taget oanträffbar, då han, enligt byråns sekreterare, alltid var upptagen av ”sammanträden”, vilken upplysning från sekreteraren initierade tog med en stor nypa salt.

Malte Nilsson och Erik Järneström lämnade styrelsen och sina uppgifter samtidigt år 1972. De hade gjort sitt. Järneströms arbetsinsats kan lätt förklaras av hans närmast patologiska intresse för golfen som sådan. Han var som lägst nere i hcp 3 och har i slutet på sin tävlingsbana i årsklassen H75 och över, tagit 3 Riksmästerskap, det senaste efter 85 års ålder, samt flera smålandsmästerskap, det senaste efter fyllda 85 år.

Malte Nilssons insats är vida märkligare eftersom han aldrig hållit i en golfklubba, men av ren gammaldags pliktkänsla, skött sin uppgift framförallt på den ekonomiska sidan. Så t ex var klubben, då banan invigdes 1965 med en hygglig och väl fungerande maskinpark, helt skuldfri.

Kit Colfach, som tog över efter Malte Nilsson, höll lika hårt om börsen och det var först i samband med genomförandet av den nya 18-hålsbanan ute vid Ekhagen, som ekonomin p g a diverse fördyringar och felkalkyleringar, kom ur balans och som tvingade klubben att kasta in handsken och begära sig i konkurs.

Inom klubben har också fötts och delvis fostrats, två framgångsrika tourspelare, nämligen Per-Ulrik Johansson och Christoffer Hanell. Speciellt den senare torde ha tillbragt huvuddelen av tonårens somrar runt chippinggreenen nedanför nians green, matad av pappan med dagligen utkörda lunchpaket.

Vid pennan Erik Järneström, våren 2006.